”Det bör ihågkommas, att dalmålet – trots den enhet, som kan anas bakom den nuvarande mångfalden – icke är ett språk utan en hel språkvärld.”
Lars Levander (Dalmålet II, 1928)
Enheten som, enligt dalmålsforskaren Lars Levander, kan anas bakom den nuvarande mångfalden är inte lätt att få syn på.
Utmärkande för dalmålen är istället den färgstarka och rika variationen: den unika kombinationen av gammalt och nytt.
Dalmålstalaren ser sitt socken- eller bymål som ett eget språk, skilt från svenskan. Detta avspeglar sig i språkbruket. Det vanliga standardspråket kallas för ”svenska” och när man talar det så svenskar man. I delar av dalmålsområdet kallar man sitt eget mål för ”dalska” och när man talar det så dalskar man.
Dalmålstalaren är alltså tvåspråkig och håller isär sina båda språk. Språkvalet avgörs av vem man talar med, dvs. om denne kan svara på samma (eller ett närliggande) mål.
kåv, kålv, kalvhåjs, öjs, ajs, åjs, aus, aus”Det intryck av något inom den skandinaviska språkvärlden nästan enastående särpräglat, som dalmålet gör, framkallas ej av vissa särmärken, om vilka målet skulle vara ensamt, utan av en egendomlig kombination av ålderdomligheter, som dalmålet har gemensamma med andra forntrogna mål, och nyutbildade egendomligheter, som så gott som undantagslöst kunna återfinnas på det ena eller andra hållet utom Dalarna.”
Lars Levander (Dalmålet I,1925)
