Inspelning från 2006 med Sus Sven Andersson, Stutt Venjan. Fri berättelse.
– Du Sven du a lågga åkkså å eke runt minn hässt å wagn. Kann du berätt för wåss tro du?
– Wur låggät ju på 1930-tal jätt tag, wet du, män då seld wur krällda a Kal Ersson, jättöt an fadör Anton å Svea å Rut, um du känns wid dåmm.
Män sä på nittåhundra förrtifäm då, förrtifem, förrtisäkks, då wa-nt ä nå skogsarbet, ä fanns-änt, dåm tjöpt-änt nå skog, än då wa wur hem å låggöt då på nittohundra förrtifem då.
Så wur låggöt je helt lass då, wet du. Män då wet du ur ä a wäj för i tidn när dåm a färe minn laggtjärl, då a dom färe å selt dåm på wittörn, å eke minn tjöllkär, män wur add gummitrilla wur. Wur wa modärn då vet du, så wur fikk lån gummitrilla åv Jugås Järk då, för ä wa-nt så mång så add gummitrillör häll. Så ä wa på wårä, tidet äran då ä add wutte bärt, lässät wur å for då, så wur for a Nåjsnes på dajön då, däjt.
Å wur wa så modärn då förstå du så Wiktår an, an ok sikköl ann, å i add hässtn då. Å sikköl ok an bar för ä då, um i ok ätt sturwäjem minn hässt, såm jen då, å isön gadn jen, då ok an in minn sikköl an å frågöt um dåm sku wa nå intressera, å då winköt an a mi, då ok i in minn hässt i då. Du wet skull i ek in minn hässt, åll småwegär, i ädd-änt hinna nånting, ä ädd täj för lång tid, än då add wur rattionalliserä ä så wur då, så i tjörät ålldär in då, än då wisst i att då wa möjlihetär ti få sele å.
Å så for wur um Nåjsnes å tjöpt widåbjärärär, widåkuntär då, så wur skull a ä ti sele å då. Så an add je par widåbjärärär på pakethållörn, Wiktår då, så an seld dåm an å då.
Å då wur for frå hema. Wur ok tidet på mårgun frå hema, du wet ä e sju mil a Nåjsnes, å i ok minn hässt i. Å då i kamm på Kåsstensbärje, då tänkkt i, i sku åk lit fott jen, dä an fikk käjta.
Å an ramlöt nid på kninä hässtn, så i tänkt, nä måtro an ska brot åv skaklär för me. Så i wa gote rittj upp an då så ä djikk då bra då. Å sä skull i lat an käjt jänn gång ti, an ramlöt nid änndå, män då förstog i wänd ä wa för fel. An add fäng bogförlamning, å bogförlamning fikk jänn hässt, ä add-änt wäj nå skogsarbet på wittörn, än an add stäj påwittörn å int wutt måtjonera så hårt såm an, när an e i skojem, å då få an bogförlamning. Å jänn del fick, få,
kårsförlamning då bi ä i kåssä i bakbenum a dåm, män ä watt bogförlamning a danan, så sä fikk i åk i gången, änd a Nåjsnes. I tåsst-ent lat an käjt nå, fast ä wa, å lot ättör, nej.
Å i kam a Nåjsnes sent på kwällden, wet du, du wet ti åk sju mil å, å hässtn sku bar go wet du, å sä fikk wur då håjsrum i Nåjsnes å så då så
– Du Sven, du har laggat också och åkt runt med häst och vagn. Kan du berätta för oss.
– Vi laggade ju på 1930-talet en tid, vet du, men då sålde vi kärlen, till Karl Ersson hette han, far till Anton och Svea och Rut, om du känner igen dem.
Men sen på nittonhundra fyrtiofem då, fyrtiofem, fyrtiosex, då var det inte något skogsarbete, det fanns inget, de köpte inte någon skog, utan då var vi hemma och laggade då på nittonhundra fyrtiofem då. Så vi laggade ett helt lass då, vet du.
Men då vet du hur det har varit förr i tiden när de har farit med laggkärl, då har de farit och sålt dem på vintern, och åkt med kälkar, men vi hade gummitrilla vi. Vi var moderna då, vet du, så vi fick låna gummitrillan av Jugås Erik då, för det var inte så många som hade gummitrillor heller. Så det var på våren, tidigt det där då det hade blivit bart, då lastade vi och for, så vi for till Nusnäs på dagen då, dit.
Och vi var så moderna då förstår du, så Viktor, han åkte cykel han, och jag hade hästen då. Och cykel åkte han, bara för det då, om jag åkte efter stora vägen med hästen, såsom här då (pekar och visar som på en karta) och den här gården här, då åkte han in med cykel han och frågade om de skulle vara något intresserade, och då vinkade han till mig, och då åkte jag in med hästen jag då. Du vet, skulle jag ha åkt in med häst, alla småvägar, jag hade inte hunnit någonting, det hade tagit för lång tid, men då hade vi rationaliserat det så vi, så jag körde aldrig in, utan då visste jag att det fanns möjligheter till att sälja.
Och så for vi om Nusnäs och köpte vedbärare, vedkorgar då, som vi också skulle ha att sälja. Så han hade ett par vedbärare på pakethållaren, Viktor då, så han sålde dem han också.
Och då vi for hemifrån. Vi åkte tidigt på morgonen hemifrån, du vet det är sju mil till Nusnäs, och jag åkte med häst jag. Och då jag kom på Korstensberget, då tänkte jag att jag skulle åka lite fort, så att han fick springa. Men han ramlade ned på knäna hästen, så jag tänkte, nej månntro han skall bryta av skaklarna för mig. Så jag lyckades rycka upp honom då, så det gick då bra då. Sen skulle jag låta honom springa en gång till, han ramlade ner ändå, men då förstod jag vad det var för fel. Han hade fått bogförlamning, och bogförlamning fick en häst, det hade inte varit något skogsarbete på vintern, utan han hade stått på vintern och inte blivit motionerad så hårt, som, han, när han är i skogen, och då får han bogförlamning. Och en del fick, får, korsförlamning, då blir det i korset i bakbenen åt dem, men det blev bogförlamning åt den där, så sen fick jag åka i ”gången” ända till Nusnäs. Jag vågade inte låta honom springa något, fast det var, ja var nerförsbacke, nej. Och jag kom till Nusnäs sent på kvällen, vet du, du vet att åka sju mil också, och hästen bara skulle gå, vet du, så fick vi husrum i Nusnäs då.