Tveklöst är älvdalsmålet eller älvdalskan det av dalmålen som fått mest uppmärksamhet såväl i forskningen som i media. Sedan några år pågår en strävan att få älvdalskan erkänd som ett minoritetsspråk i Sverige enligt Europarådets konvention. 1998 skrev Dalmålsakademin ett remissvar till statens minoritetsspråksutredning där föreningen argumenterade för att dalmålet som helhet borde kunna betraktas som minoritetsspråk. Dalmålsakademins hållning i frågan idag är att förhålla sig avvaktande och följa utvecklingen.
Dalmålsakademin vill se älvdalskan i sitt sammanhang, som ett av dalmålen. Vi ser själva mångfalden, den färgstarka och rika variationen, som dalmålens särmärke. Alla de olika målen inom dalmålsområdet är lika mycket värda att studera och bevara. Viktigast i detta sammanhang är dalmålstalarnas vilja att tala sitt eget språk med varandra och att föra det vidare till nya generationer. Språk kan bara bevaras genom att användas.
Älvdalskan har bevarat många språkliga egenheter från fornspråket och dessutom utvecklat nya intressanta språkdrag. Det innebär inte att man kan se de andra sockenmålen i dalmålsområdet som enbart uttunnade varianter av dalmål. De har i sin tur sina egna särdrag, som i flera fall saknas i älvdalskan, och bildar tillsammans en helt unik språklig mångfald.
Älvdalskan är en av juvelerna i dalmålens mångfasetterade krona.
Men det är själva den färgrika mångfalden som är kronan.