Texter att arbeta med: Wörmön

Denna text ägnar vi oss åt under hösten. Här kommer sedan översättningarna till de olika dialekterna läggas ut.
Orsamål  Wörmön
E wa missmåssafton. I djikk ajto bruna. Dar stod pappas riggsäkk, ö brewi an låg ä jenn uggwörm, sö an säkört add aft mi si fro skojem. Wörmön ringlöd si börtöra skalajsi. Pappa kåm ajt ö slo ijel an. Do kåm Smid Ånna uppo gardn. “Öj, öj jenn wörm! Wenn ska ed betida? Ö Ånna sö ska fo smott!” I djikk nida majstöndjön ö öp til tä djer smoa bukätta åv lövi tä kläd majstöndji mi. I sätt mi upo jänn bänk ö ärd ur kelinggär språköd. I ärd, att däm nämd Jenbergs Erik, pappa männ. Dem sad: “An i dont lajkt ödör karömå i bimm. Int sajp an. An öld o mi sänn fakkfärening, ö se jåpör an ju Ånnö mi öllö sö i. An åk ajt ö a kullo mi si ö molör tavlor. An tror an ska bi kunstnär.” I figd mi Ann-Britt em jenn fläkk. Dö i kåm em, wa momo när wöss. Pappa ö mamma add feri börto BB i Mora. Nästa dag, missmåssdåjn, kåm pappa em. An stod inna därär ö grindä. An sad: “Mamma liv, män lillpöjtjön do. An wa sö stur, fäm tjilo, sö an wart klämd åv töndjön däm färlöst an mi.” I birdo grina, men momo sad: ”Wi fomm wa gladör att mamma liv.” Ättör jena wikö kåm mamma em. Pappa wa börti skojem, sö mamma fikk gö sjöv fro watö-omm tri tjilometör em. O wa sö trätt ö lessin, dö o kåm em, o bara grindä. Mamma djikk direkt börta biron ö dro ajt jena lådö. O to fråm jena göla trajö ö smotåssor. Dem add o stikkad a krippem o skuld fo. Se stod o, tänktä, ö sad bara: “Wörmön!”
Ormen Översättning
Det var midsommarafton. Jag gick ut på förstubron. Där stod pappas ryggsäck, och bredvid den låg det en huggorm, som han säkert hade haft med sig från skogen. Ormen slingrade sig bort mot dasset. Pappa kom ut och slog ihjäl den. Då kom Smid Anna till gården. ”Oj, oj en orm! Vad ska det betyda? Och Anna som ska få barn!” Jag gick ned till majstången och hjälpte till med att göra små buketter av löv att klä majstången med. Jag satte mig på en bänk och hörde hur kvinnorna pratade. Jag hörde, att de nämnde Erik Jernberg, min pappa. De sa: ”Han är då inte lik de andra karlarna i byn. Inte super han. Han håller på med sin fackförening, och sen hjälper han ju Anna med allt. Han åker ut och har flickan med sig och målar tavlor. Han tror att han ska bli konstnär.” Jag följde med Ann-Britt hem en stund. När jag kom hem, var mormor hos oss. Pappa och mamma hade åkt till BB i Mora. Nästa dag, midsommardagen, kom pappa hem. Han stod innanför dörren och grät. Han sa: ”Mamma lever, men lillpojken dog. Han var så stor, fem kilo, så han blev klämd av tången de förlöste honom med.” Jag började gråta, men mormor sa: ”Vi får vara glada att mamma lever.” Efter en vecka kom mamma hem. Pappa var i skogen, så mamma fick gå själv från vattenhon tre kilometer hem. Hon var så trött och ledsen, när hon kom hem, hon bara grät. Mamma gick direkt till byrån och drog ut en låda. Hon tog fram en gul tröja och små tossor. Dem hade hon stickat åt barnet hon skulle få. Sen stod hon, tänkte, och sa bara: ”Ormen!”
Av Birgit Jernberg Granath Den här texten skickade Birgit till orsamålslaget i vintras. Vi har gjort små ändringar i stavning och böjningsformer. Berättelsen utspelar sig i Holen i slutet av 1930-talet. Birgits familj bodde då i den gamla Ulasgården ovanför majstången. Birgits far Erik Jernberg var skogsförman och uppskattad amatörkonstnär. Han hade många utställningar i Orsa. Birgit berättar att de små barnkläderna fanns kvar och att de nu är skänkta till kvinnojouren i Säffle, som Birgit var med om att starta.